Locke Lamoras lögner, av Scott Lynch

För ett litet tag sedan läste jag Rogues, och vart slagen till marken av hur bra Scott Lynchs “A year and a day in old Theradane” var. Den handlade om ett gäng föredetta rövare/rånare/bedragare som råkade hamna i knipa. De hamnade mellan två mäktiga trollkarlar och var tvungna att stjäla en gata. Hela gatan. Rolig med en fantastisk värld, som man bara fick se en glimt av, och väldigt roande karaktärer. 
Så mina förväntningar på Locke Lamoras lögner var stora. 

Det finns likheter i temat i boken, Locke är en Gentlemannarövare han stjäl bara från adeln och undviker blodsspillan så långt det går. Men staden han, och hans kumpaner, arbetar i är långt ifrån lika städad. Här avrättas folk genom att de slängs till hajar, det styrs med järnhand och korruptionen är tydlig. Dessutom är världen full av avancerad alkemi och magi. 

Texten är underhållande och det går fort framåt, men bryta upp ofta av tillbakablickar som förklarar hur Locke kom att vara där han är. Dialogen är skiftande, ibland låter det gemytligt och kamratligt för att nästa gång så är det högtravande. Vilket gör att man får en god känsla för skillnaderna hos de olika karaktärerna. 

Lägg till en invecklad plan för att stjäla, en maktkamp inom undre världen och karaktärer man gillar så måste jag ge den här boken gott betyg! Tyvärr inte lika rolig som novellen, mindre surrealistisk och så. Men klart läsvärd och troligtvis så att om man inte förväntar sig nåt humoristiskt så blir säkert boken ännu bättre. 

Passar nog bäst på högstadiet och uppåt. Det är en del våldsbeskrivningar och sådant som är lite väl tydliga. Dessutom gör tidshoppen att det är lite svårt att hänga med, även om de ger bakgrund till allt som händer i nutid. 
/Mikael

Author: Farstrand

Kommentera

Copyright © 2019 Motalas bokblogg | Design by ThemesDNA.com
top